14.tid

Jan Mårtenson

POET • FÖRFATTARE • JOURNALIST

Lyrik

Dikter nu 1968

Mellan oss 1969

Närmare 1972

Mellan Tidaholm och världen 1975

Så länge ljuset räcker 1976

Genvägar till galenskapen 1979

Den första tiden med Emilia 1982

Öppna ansikten 1985

En fläkt av liv i Malmö 1993

Med Tidaholmskärra mot dikten 2000

Kärlekssviter 2002

Dikter inifrån 2008

Tid att älska 2013

 

Prosa

Långt till i morgon 1977

Harry Persson, kommunist 1978

Skilda 1982

Sparkad 1984

Förväntan 1986

Mordet på kungens man 1986

Mannen i hönshuset 1989

Nederlaget 1991

Härifrån och hit 1995

Drömmen om den rätta 1998

Den omöjliga kärleken 2000

 

Memoarer

Som det kan bli 2009

 

Facklitteratur

Köksvägen till Västsverige. En guide till lust och längtan (tillsammans med Birgitta Stenberg, Viveca Lärn och Åke Edwardson) 2002

Tid att älska

Tid att älska

Per Wästberg skrev så här i brev om den nya diktsamlingen:

”Utan tvekan är Tid att älska den finaste, vackraste bok du skrivit. En sådan öm djupandning lyfter verket! Idel miniatyrer i ett tätt fogat pärlband (t ex Höstlöv i Wien och Sorl på kyrkogård).”

 

Maria Küchen recenserade samlingen i Sydsvenskan och avrundar så här:

”Det gläder mig att han inte beskriver kärleken som han vill att den ska vara, utan bara så simpelt glad som den faktiskt alltså är, där i den skimrande bubblan. Även jag blir glad av att få läsa om det, varm om hjärtat i all enkelhet, så pass att jag gärna skulle ha avslutat den här betraktelsen med en smiley.”

 

Hans Evert Renérius hade en positiv anmälan om den nya diktboken i Bibliotekstjänst:

”Poeten Jan Mårtenson, född i Tidaholm och boende i Malmö, har sedan 1968 givit ut fjorton diktsamlingar. Han har under åren skrivit om en rad olika ämnen, som USA:s krig i Vietnam, bröderna Marx, den lilla stadens liv och leverne. Diktsamlingen Tid att älska är tillägnad hustrun Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap. De har mötts sent i livet och det framskymtar då och då i de kärleksfulla och personligt skrivna dikterna. Omtänksamhet, varsamhet och saknad är ord som väl stämmer in på Mårtensons poetiska ethos. Han har förmågan att fånga det stora skeendet i det lilla formatet. I den ofta enkla formen formuleras en talande känsla som i formuleringen "Inte ens natten / kan blåsa ut ljuset / mellan våra kroppar" eller "Stanna upp här, sök tröst i ögonblicket / som är oss förunnat". Europeiska städer bildar bakgrund till "kärleksresan": Barcelona, Paris, Wien. Hundratalet dikter, som inbjuder till inkännande läsning.”

 

Jenny Åberg skrev om boken i Skaraborgs Läns Tidning, Skövde Nyheter, Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet som har gemensam kultursida:

”Boken Tid att älska vibrerar av kärlek. Till livet, till en kvinna, till Anne Sofie. Han har gett ut flera självbiografiska böcker och 2008 kom Dikter inifrån, där han i poesiform berättar hur det är att vara psykiskt sjuk. Tid att älska är en annan slags bok. Här dominerar glädjen och lyckan i att älska, att få finnas till”.

 

Belinda Graham hade en mycket positiv recension i Tidningen Kulturen. Här är artikeln.

 

Lena Köster hade en mycket positiv recension i Upsala Nya Tidning. Hon skriver bland annat: ”Men det är ju mina dikter! Mina erfarenheter! Mitt liv! Känns det som. Nu kan ju inte jag skriva dem och bjuda läsekretsen på kärlek i poesiform! Jag läser dikterna högt för min man. Vi känner igen oss. ’Just så där!’ ’O ja!’ ’Alldeles så!’ - - - Mårtenson har skrivit en diktsamling man bör ge sin älskade i present i min ålder.”

Ur samlingen Tid att älska

 

Allt som är du

Jag skriver inga dikter längre

men låter fingrarna

vandra över din kropp.

Det behövs inga ord,

bara din hud

och allt det som är du.

 

Bara vinden vet

Vinden skriver en dikt,

skickar den till dig

i himmelsblått konvolut.

Vilka de viskande orden är?

Fråga vinden,

bara vinden vet.

 

Liv, bara liv

Månens lampa lyser

på himlens nattduksbord.

 

Bara för dig

några självlysande ord

i stjärnornas droppande ljus.

 

Sub luna vivo.

 

Snart möts våra tungspetsar,

som om de alltid

funnits hos varandra.

 

Sub luna morior.

 

Men innan dess:

liv, bara liv och vi.

 

Viska alla orden

Jag bryr mig inte om

vilka som legat i din famn

eller hur många de varit.

Viska alla kärleksorden

om och om igen.

Jag vet att de bara är för mig,

just nu i denna stund.

 

Nu allt yngre

Gatorna här ute har förändrats

sedan du började beträda dem.

Vi gick första kvällen förbi det fönster

där den unga kvinnan,

som jag senast älskade,

bor med sin familj.

Du bad mig stanna upp

och kyssa dig just där.

Det gjorde vi, du med händerna

på cykelstyret

som i en dikt av Nordahl Grieg.

I hans var det två tonåringar

och vi kände oss lika unga,

nu allt yngre för varje dag

vi inte vill gå miste om.

 

Ute i bokskogen

Vitsipporna slår ut

som ett stjärnfall

i dina tindrande ögon.

Så nära himlen

att vi kan ta på den.

Vi stannar en stund

under bokarna

och lyfter blicken uppåt

mot den skira grönskan,

fuktig av liv som du.

 

Först nu

Sedan du kom in i mitt liv

är gräset grönare under mina fötter,

soluppgången rödare,

nätterna ljusare

och allt jag rör vid mjukare.

Jag har väntat så länge på dig

att jag först nu vet

vad jag saknat.

 

Möte i vimlet

Jag vet inte om våra vägar korsats

i ett tidigare liv

eller varför just vi

hittade hem till varandra

där ute i vimlet.

Det var helt enkelt

bara du och jag

i detta ögonblick,

som båda vill förlänga.

 

Mothårs

Så närvarande är du

att din skugga dröjer kvar

här i rummet

sedan du rest.

Munnen minns ännu

de varsamma betten

i dina bröstvårtor

och smaken av ursprungligt hav,

när tungan söker sig in

mellan dina blygdläppar.

Ingenting av dig

vill jag gå miste om,

allra minst djupkyssarna

som jag så länge hade saknat.

Dina fingrar stryker mig

mothårs i nacken.

Snart möter de mina igen,

och blir kvar.

 

Nära det osynliga

I Paris såg vi Gasirowskis bilder,

helt nära det osynliga:

små blyertsstreck mot vit bakgrund,

fåglar eller bara blyertsstreck?

Vi träffades sent i livet

men har nyss börjat

vår gemensamma upptäcktsfärd.

 

Vi slår oss ner i gräset

Nyss gick jag förbi

det gula huset.

I solen ute på balkongen satt hon

som jag älskade förr.

Vi växlade några ord

och båda vet att vi alltid

ska minnas varandra.

Det är vackert

och det räcker så.

Strax efteråt den långa cykelturen

från ett liv till ett annat:

havtornens brandgula små lyktor

och tistlarnas lila stråk i höstljuset

sedan det mesta blommat ut

påminner mer om vår

sena kärlek i livet.

Vi slår oss ner i gräset

och behöver inte drömma

om något annat liv

än det vi har just nu.

 

Höstlöv i Wien

Några höstlöv virvlar bort

från Beethovens grav

på Zentralfriedhof i Wien

till Mozarts minnesplats

några meter därifrån.

 

Då kommer jag att tänka på

min mentor Svend Nissens aforism:

 

”Varje gång jag hör folk gräla om

huruvida Mozart eller Beethoven är störst

blir jag så lycklig igen

för att blåsippor och liljekonvaljer

inte blommar samtidigt.”

 

Vi befinner oss mitt i musiken,

några steg från tystnaden,

och dröjer kvar

för att vi älskar båda.