2.tidaholm

Jan Mårtenson

POET • FÖRFATTARE • JOURNALIST

Lyrik

Dikter nu 1968

Mellan oss 1969

Närmare 1972

Mellan Tidaholm och världen 1975

Så länge ljuset räcker 1976

Genvägar till galenskapen 1979

Den första tiden med Emilia 1982

Öppna ansikten 1985

En fläkt av liv i Malmö 1993

Med Tidaholmskärra mot dikten 2000

Kärlekssviter 2002

Dikter inifrån 2008

Tid att älska 2013

 

Prosa

Långt till i morgon 1977

Harry Persson, kommunist 1978

Skilda 1982

Sparkad 1984

Förväntan 1986

Mordet på kungens man 1986

Mannen i hönshuset 1989

Nederlaget 1991

Härifrån och hit 1995

Drömmen om den rätta 1998

Den omöjliga kärleken 2000

 

Memoarer

Som det kan bli 2009

 

Facklitteratur

Köksvägen till Västsverige. En guide till lust och längtan (tillsammans med Birgitta Stenberg, Viveca Lärn och Åke Edwardson) 2002

Mellan Tidaholm och världen

Mellan Tidaholm och världen

Dikturvalet "Mellan Tidaholm och världen" innehåller dikter ur Jan Mårtensons fyra första samlingar, av vilka tre var slutsålda. Här är en av hans barndomsdikter.

 

 

Sista tiden med morfar

Sommar, tidigt sextital.

Morfar petar med käppen i gruset.

Och så, med mild röst:

Varför har fåglarna slutat att sjunga?

Björknäver, sav.

Men någonting slutade att växa inom honom just då.

 

Några veckor senare, i ett svagt septemberdis,

förlorade blicken sitt fäste.

Minnet rörde ständigt vid det förflutna.

Men på våren,

när första majtåget drog förbi,

knöt han handen till hälsning.

 

Nu hade han inte ens snuset kvar

fast tandköttet skrek av häftigt begär.

Och sänggrannen,

som sett de flesta komma och dö,

skulle överleva honom också.

Han längtade till sommaren,

en åktur i den jävla rullstolen.

 

Jag satt ofta vid morfars säng

som sedan länge var hans dödsbädd.

Orden saknade mening nu,

begreppen giltighet.

Men nånting,

som man inte kan röra vid med ord,

kändes starkt och levande.

 

En gång hade han varit med

och byggt upp det här samhället;

en gång i det som begravningstalaren kallade

"hans krafts dagar"

hade han varit delaktig.

Men det de byggde upp

dog före honom.

Och han såg

klarare än de flesta

rakt igenom sommaren.

 

Han som en gång

trotsade hela alfabetet

med sina ord

drogs in i en allt djupare sömn nu.

Och byggkranarna

ett stycke därifrån

var bara redskap

i ett annat samhälle

än han tänkt sig.

 

Internationalen en sista gång

genom öppna fönstret,

en sång som han levat med.

 

Men en fråga av helt annat slag

dröjde kvar i rummet,

när han dog:

Varför har fåglarna slutat att sjunga?