7.karra

Jan Mårtenson

POET • FÖRFATTARE • JOURNALIST

Lyrik

Dikter nu 1968

Mellan oss 1969

Närmare 1972

Mellan Tidaholm och världen 1975

Så länge ljuset räcker 1976

Genvägar till galenskapen 1979

Den första tiden med Emilia 1982

Öppna ansikten 1985

En fläkt av liv i Malmö 1993

Med Tidaholmskärra mot dikten 2000

Kärlekssviter 2002

Dikter inifrån 2008

Tid att älska 2013

 

Prosa

Långt till i morgon 1977

Harry Persson, kommunist 1978

Skilda 1982

Sparkad 1984

Förväntan 1986

Mordet på kungens man 1986

Mannen i hönshuset 1989

Nederlaget 1991

Härifrån och hit 1995

Drömmen om den rätta 1998

Den omöjliga kärleken 2000

 

Memoarer

Som det kan bli 2009

 

Facklitteratur

Köksvägen till Västsverige. En guide till lust och längtan (tillsammans med Birgitta Stenberg, Viveca Lärn och Åke Edwardson) 2002

Med Tidaholmskärra mot dikten

Med Tidaholmskärra mot dikten

Jan Mårtensons diktbok "Med Tidaholmskärra mot dikten", illustrerad av konstnären Karl-Åke Nyström, visar vilken outsinlig källa födelsestaden är för honom att ösa ur. Tidaholm har betytt lika mycket för Jan Mårtenson som Sunne för Göran Tunström, en plats som ger avstamp för fantasin.

Där finns långa, svepande dikter men också små pärlor av det här slaget.

 

 

Efter istiden

Låt oss säga

att nästa istid var förbi

och att den första människan

fått syn på Tidaholm.

Jag tror hon skulle ha stannat

och blivit överraskad

av att alla flyttat,

men sedan tusentals år

känt hemlängtan.

 

Snö över Tidaholm

Tidaholmarna går ut på torget

och blickar upp mot evigheten,

en gammal bekant som strukit omkring länge där ute.

De vet att snön,

som snart ska falla över dem,

aldrig varit här förut.

Somliga flingor smälter genast,

andra dröjer kvar några veckor

och blir en del av stan.

Detta kortvariga möte

är som en förälskelse.

Av andra flingor

bygger barnen snölyktor:

ljusen flämtar till

och lyser upp deras ansikten.

Snön har ingen ålder,

den lever bara nu.

Det är redan skymning

i stadens hjärta,

när mänskorna drar sig hemåt.

En vemodig melodi följer dem

den sista biten

och dröjer kvar en stund,

när de har somnat.

Snögubben står där ute

och läser sagor för världens barn.

Under sin korta tid på jorden

var han tidaholmare,

bara för att kunna skryta

när han återvänder till evigheten.

 

Tobakshandlaren

Han kallades Gubben i hålet

och tittade fram nånstans

mellan piprensarna och Agnar Mykle.

Inte ens hans skugga

fick plats i trängseln.

Men han tog den med sig,

när han dog.