Dikter nu 1968
Mellan oss 1969
Närmare 1972
Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx 1973
Mellan Tidaholm och världen 1975
Genvägar till galenskapen 1979
Den första tiden med Emilia 1982
Öppna ansikten 1985
Med Tidaholmskärra mot dikten 2000
Långt till i morgon 1977
Harry Persson, kommunist 1978
Drömmen om den rätta 1998
Den omöjliga kärleken 2000
Köksvägen till Västsverige. En guide till lust och längtan (tillsammans med Birgitta Stenberg, Viveca Lärn och Åke Edwardson) 2002
Per Wästberg skrev så här i brev om den nya diktsamlingen:
”Utan tvekan är Tid att älska den finaste, vackraste bok du skrivit. En sådan öm djupandning lyfter verket! Idel miniatyrer i ett tätt fogat pärlband (t ex Höstlöv i Wien och Sorl på kyrkogård).”
Maria Küchen recenserade samlingen i Sydsvenskan och avrundar så här:
”Det gläder mig att han inte beskriver kärleken som han vill att den ska vara, utan bara så simpelt glad som den faktiskt alltså är, där i den skimrande bubblan. Även jag blir glad av att få läsa om det, varm om hjärtat i all enkelhet, så pass att jag gärna skulle ha avslutat den här betraktelsen med en smiley.”
Hans Evert Renérius hade en positiv anmälan om den nya diktboken i Bibliotekstjänst:
”Poeten Jan Mårtenson, född i Tidaholm och boende i Malmö, har sedan 1968 givit ut fjorton diktsamlingar. Han har under åren skrivit om en rad olika ämnen, som USA:s krig i Vietnam, bröderna Marx, den lilla stadens liv och leverne. Diktsamlingen Tid att älska är tillägnad hustrun Anne Sofie Roald, professor i religionsvetenskap. De har mötts sent i livet och det framskymtar då och då i de kärleksfulla och personligt skrivna dikterna. Omtänksamhet, varsamhet och saknad är ord som väl stämmer in på Mårtensons poetiska ethos. Han har förmågan att fånga det stora skeendet i det lilla formatet. I den ofta enkla formen formuleras en talande känsla som i formuleringen "Inte ens natten / kan blåsa ut ljuset / mellan våra kroppar" eller "Stanna upp här, sök tröst i ögonblicket / som är oss förunnat". Europeiska städer bildar bakgrund till "kärleksresan": Barcelona, Paris, Wien. Hundratalet dikter, som inbjuder till inkännande läsning.”
Jenny Åberg skrev om boken i Skaraborgs Läns Tidning, Skövde Nyheter, Falköpings Tidning och Västgöta-Bladet som har gemensam kultursida:
”Boken Tid att älska vibrerar av kärlek. Till livet, till en kvinna, till Anne Sofie. Han har gett ut flera självbiografiska böcker och 2008 kom Dikter inifrån, där han i poesiform berättar hur det är att vara psykiskt sjuk. Tid att älska är en annan slags bok. Här dominerar glädjen och lyckan i att älska, att få finnas till”.
Belinda Graham hade en mycket positiv recension i Tidningen Kulturen. Här är artikeln.
Lena Köster hade en mycket positiv recension i Upsala Nya Tidning. Hon skriver bland annat: ”Men det är ju mina dikter! Mina erfarenheter! Mitt liv! Känns det som. Nu kan ju inte jag skriva dem och bjuda läsekretsen på kärlek i poesiform! Jag läser dikterna högt för min man. Vi känner igen oss. ’Just så där!’ ’O ja!’ ’Alldeles så!’ - - - Mårtenson har skrivit en diktsamling man bör ge sin älskade i present i min ålder.”
Ur samlingen Tid att älska
Allt som är du
Jag skriver inga dikter längre
men låter fingrarna
vandra över din kropp.
Det behövs inga ord,
bara din hud
och allt det som är du.
Bara vinden vet
Vinden skriver en dikt,
skickar den till dig
i himmelsblått konvolut.
Vilka de viskande orden är?
Fråga vinden,
bara vinden vet.
Liv, bara liv
Månens lampa lyser
på himlens nattduksbord.
Bara för dig
några självlysande ord
i stjärnornas droppande ljus.
Sub luna vivo.
Snart möts våra tungspetsar,
som om de alltid
funnits hos varandra.
Sub luna morior.
Men innan dess:
liv, bara liv och vi.
Viska alla orden
Jag bryr mig inte om
vilka som legat i din famn
eller hur många de varit.
Viska alla kärleksorden
om och om igen.
Jag vet att de bara är för mig,
just nu i denna stund.
Nu allt yngre
Gatorna här ute har förändrats
sedan du började beträda dem.
Vi gick första kvällen förbi det fönster
där den unga kvinnan,
som jag senast älskade,
bor med sin familj.
Du bad mig stanna upp
och kyssa dig just där.
Det gjorde vi, du med händerna
på cykelstyret
som i en dikt av Nordahl Grieg.
I hans var det två tonåringar
och vi kände oss lika unga,
nu allt yngre för varje dag
vi inte vill gå miste om.
Ute i bokskogen
Vitsipporna slår ut
som ett stjärnfall
i dina tindrande ögon.
Så nära himlen
att vi kan ta på den.
Vi stannar en stund
under bokarna
och lyfter blicken uppåt
mot den skira grönskan,
fuktig av liv som du.
Först nu
Sedan du kom in i mitt liv
är gräset grönare under mina fötter,
soluppgången rödare,
nätterna ljusare
och allt jag rör vid mjukare.
Jag har väntat så länge på dig
att jag först nu vet
vad jag saknat.
Möte i vimlet
Jag vet inte om våra vägar korsats
i ett tidigare liv
eller varför just vi
hittade hem till varandra
där ute i vimlet.
Det var helt enkelt
bara du och jag
i detta ögonblick,
som båda vill förlänga.
Mothårs
Så närvarande är du
att din skugga dröjer kvar
här i rummet
sedan du rest.
Munnen minns ännu
de varsamma betten
i dina bröstvårtor
och smaken av ursprungligt hav,
när tungan söker sig in
mellan dina blygdläppar.
Ingenting av dig
vill jag gå miste om,
allra minst djupkyssarna
som jag så länge hade saknat.
Dina fingrar stryker mig
mothårs i nacken.
Snart möter de mina igen,
och blir kvar.
Nära det osynliga
I Paris såg vi Gasirowskis bilder,
helt nära det osynliga:
små blyertsstreck mot vit bakgrund,
fåglar eller bara blyertsstreck?
Vi träffades sent i livet
men har nyss börjat
vår gemensamma upptäcktsfärd.
Vi slår oss ner i gräset
Nyss gick jag förbi
det gula huset.
I solen ute på balkongen satt hon
som jag älskade förr.
Vi växlade några ord
och båda vet att vi alltid
ska minnas varandra.
Det är vackert
och det räcker så.
Strax efteråt den långa cykelturen
från ett liv till ett annat:
havtornens brandgula små lyktor
och tistlarnas lila stråk i höstljuset
sedan det mesta blommat ut
påminner mer om vår
sena kärlek i livet.
Vi slår oss ner i gräset
och behöver inte drömma
om något annat liv
än det vi har just nu.
Höstlöv i Wien
Några höstlöv virvlar bort
från Beethovens grav
på Zentralfriedhof i Wien
till Mozarts minnesplats
några meter därifrån.
Då kommer jag att tänka på
min mentor Svend Nissens aforism:
”Varje gång jag hör folk gräla om
huruvida Mozart eller Beethoven är störst
blir jag så lycklig igen
för att blåsippor och liljekonvaljer
inte blommar samtidigt.”
Vi befinner oss mitt i musiken,
några steg från tystnaden,
och dröjer kvar
för att vi älskar båda.