Genvägar till galenskapen

Jan Mårtensons diktsamling "Genvägar till galenskapen" är en uppföljare på "Jag erövrar världen tillsammans med Karl och bröderna Marx".

Här är några dikter ur den:

Bogart

Han klev rakt ut ur bioaffischen

utan att förstöra sin trenchcoat.

Rocken var redan lite skrynklig,

hatten nerkörd i pannan

för att dölja de djupa vecken.

Sedan gick han direkt till stans enda krog

och beställde en dubbel whisky.

Vi trotsade alla förmaningar

och stannade ute senare än vanligt.

När folk raglade ut från hotellets bakficka,

gick han nästan oberörd därifrån.

Han satte en fuktig ros i knapphålet,

men brydde sig inte ens om

att dra in lukten.

I stället trevade han efter en cigarrett,

lät den dingla en stund i mungipan

innan glöden lyste upp hela stan.

Det var egentligen ingenting märkligt:

varje kväll gick han neråt centrum,

trött på replikerna

som förföljt honom genom åren.

Vi visste att den stora klockan

utanför Franséns urmakeri

gick fem minuter före,

men han var lika punktlig

som rullgardinssmällen i speceriaffärn

nästa morgon.

Länge samlade vi hans fimpar

och smygrökte, kvällarna igenom,

under Vamma-bron.

Vi kände hur skymningen

slukades upp av vattnet

utan att byta ett ord

med varandra.

Sista gången vi såg honom

ekade den tunga hostan

mellan husväggarna.

En av uteliggarna tiggde

en cigarrett,

men fick behålla hela paketet.

Den där väsande rösten,

som både kunde hata och älska,

försvann långt in i dimman.

Bioaffischen hängde kvar

som en söndertuggad fimp

hela sommaren.

Vi gick ofta dit, såg in

i den sorgsna blicken

som ingen av oss förstod.

Snart växte vi ur kläderna,

förbi våra föräldrar

som aldrig märkt hans närvaro.

En lång tid efteråt

gick cigarretten runt

framför anslagstavlan.

Vi väntade i flera somrar,

men han kom aldrig tillbaka.

Monroe

Jag stod och hängde varje lördag

utanför dansbanan i Folkets park.

Märkena efter hennes läppstift

räckte inte ens som bevis.

Och det spelar ingen roll:

under björkarna borta vid toaletterna

bad hon mig att inte bita ihop tänderna

när vi kysstes första gången.

Hon log nästan lite blygt

men bar hela stjärnhimlen

på sin vänstra skuldra.

Jag kämpade rätt länge

för att få av henne behån -

hennes skratt,

vitt som ett snöfall,

visade bara att hon

var långt före sin tid.

Där stod jag med hårt åtsmitande byxor

framför de bröst

som var världen.

Sedan drog hon på sig jumpern

och talade länge

om sitt livs förlorade kyss.

Jag följde henne hemåt:

kaprifolen slog ut sina dofter,

hon bröt av en kvist

och kastade den

i Tidans smutsiga vatten.

Sedan lät hon en dollarsedel

flyta med strömmen

men bevarade sin värdighet

in i det sista.

-----

Under poeternas himmel

Månen står utanför vår grind

och citerar Bo Setterlind.

-----

Jesus firar sabbat på Öresundsfärjan

Jag bryr mig nog inte om

att gå på vattnet i dag.